Historia
Luffarbladet om skidklubbens orienteringssektion
Grums Skidklubb har gått i graven efter 102 år!
Detta är en kort resumé över Grums Skidklubbs historia. I samband med klubbens 70-årsjubileum 1986 nedtecknade Arne (”på posten”) Johansson sina minnen av skidklubben. Arne intervjuade även Gunnar Elg som var med vid starten av Grums Skidklubb. Vissa delar av det som Arne nedtecknade finns inte verifierade i klubbens material utan det är taget direkt ur minnet på Arne och Gunnar. Jag har utgått från dessa jubileumsårsanteckningar och fyllt på med det som återfunnits i klubbens material och som kan vara intressant.
Grums Skidklubb är vid sin likvidering troligen Grums äldsta idrottsförening. Genom en händelse i mitten av 1970-talet när en villa vid gamla busscentralen (där kommunhuset/biblioteket nu ligger) sanerades, hittades en medlemsbok från starten av Grums Skidklubb som gav klubben födelseåret 1916.
Vi vet också genom berättelser att det var några unga män som träffades på ett gavelsrum hos Georg Larsson på Kullen i västra Malsjö för att bilda Grums Skidklubb. Malsjö var vid den tiden något av en centralpunkt. Här fanns gästgivargård med skjutsstation, läkare, tandläkare, kvarn, sågverk och t o m ett litet pappersbruk. Vad vi idag kallar centrala Grums var det inte mycket bevänt med. Det fanns en järnvägsstation och vid Gruvön fanns ett sågverk och det skulle dröja länge innan satsningen på ett pappersbruk skulle bli verklighet och samhället skulle växa. Malsjö var ännu centralpunkt.
Den äldsta medlemsrullan daterar sig från 1 oktober 1916 och innehåller ett trettiotal namn och där Carl Valdemar Jansson var ordförande. Denne man blev sedermera legendarisk och mera känd som ”Målarkalle”. Han, liksom flera av skidungdomarna härstammade från Portilla. Samlingsplatsen för ungdomar när det gällde fester vare sig det gällde skytte eller skidor var skyttepaviljongen i Flokerud. För att förstärka klubbkassan såldes då även s k flirtkort som man kunde köpa och adressera till den person av det motsatta könet som man ville träffa. ”Brevbäraren” utförde uppdraget snabbt och resultatet kunde bli både positivt eller negativt. Pengar till klubbkassan blev det däremot garanterat. Kul idé som föregångare till våra sociala medier.
Det utfördes även ”enklare” underhållningsinslag på dessa fester. Vid en skidfest, har Gunnar Elg berättat, bar Gudmund Johansson ett bord med bara tänderna där det satt en tjej på bordet! Inga lösgaddar där inte. Inte just då.
Skidklubbens verksamhet flyttades med åren mer och mer ned till stationssamhället. Tävlingarna blev tätare och start- och målplatser ordnades bl a vid området där Grums Handelsträdgård sedermera byggdes. Även vid området mellan Folkets Hus och nuvarande Coop fungerade som start och målplats. På andra sidan vägen fanns Emilia Nilssons Café som fick fungera som värmestuga. Ett område på Östermalm, benämnt Skogshill, fungerade också som start- och målplats. Vissa tävlingar startade även vid Grönbergs skola.
Den enskilt största händelsen i skidklubbens historia var nog invigningen av hoppbacken 1931, som byggts i bergssluttningen bakom nuvarande vårdcentralen. Invigningen övervarades av ca 800 personer med musik av Slottsbrons Hornmusikkår. Efter tävlingarna var det prisutdelning med bal i Folkets Hus.
Backhoppning var en stor sport i Värmland under 1930- till i början av 1960-talet. Många orter hade en liten skidbacke. Publikintäkterna från backtävlingarna finansierade mycket av verksamheten för Grums Skidklubb under många år.
Under åren 1937-38 kamperade skidklubben ihop med Grums IK innan man åter delade verksamheten. Anledningen till att man fusionerade verksamheten verkade vara att de allra flesta medlemmar i skidklubben även var medlemmar i idrottsklubben.
Det skidlopp i Grums som innehöll mest namnkunniga skidlöpare genomfördes den 22 mars 1943 då guldmedaljören från 5-milen i Garmisch 1936, Elis Wiklund tävlade mot Anders Törnqvist, 7-faldig Vasaloppsmedaljör och svensk mästare på 50 km och John Westberg från Anundsjö som blev silvermedaljör i kombinerat i VM 1938. Anledning till att dessa åkare ställde upp i ett skidlopp i Grums var att de tillfälligtvis var krigsplacerade i Grums under kriget.
Vid ett extra årsmöte 1945 upptog man orientering som verksamhet inom Grums Skidklubb. Orienteringen var som en klubb i klubben som i princip hade egen ekonomi. Orienteringen var en sektion inom skidklubben ända till 1953 då OK Älgen bildades. En stor händelse inom orientering inom skidklubben var när man arrangerade en landsdelstävling med ca 600 startande 1949. Tävlingsområdet var Björnevål och klubben hade chartrat 8 GDG-bussar för att transportera löpare och ledare till och från tävlingsområdet.
Orienterarna var kreativa och orädda. Eftersom man gärna ville ha en bastu startade man ett lotteri 1951 med enbart två vinster: en magnetofon (föregångare till rullbandspelare) som första pris och en Motorcykel Husqvarna 125 cc som andra pris. Man lyckades genomföra detta och fick en intäkt på 1 456 kr som väl var ett bra startkapital när Orienteringsklubben Älgen bildades 1953.
Den gamla hoppbacken ruttnade succesivt ner och skidklubben lät uppföra en ny under åren 1952-53. Till stor del med kommunala medel. Den planerade invigningen 1953 fick ställas in eftersom det var total snöbrist. Man sökte sanktion hos Värmlands Skidförbund för att kunna avlysa tävlingen m a snöbristen och det fick man med varningen ”att detta förfaringssätt icke får göras till vana”. Oklart om det uttrycktes med humor. Hoppbacken revs 10 år senare med anledning av minskat intresse bland de aktiva för backhoppning samt att hopptornen var svårt vandaliserat. En kuriositet är att vid backtävlingen 1957 deltog bröderna Juha och Matti Widing i pojkklassen. Juha blev ju ishockeyspelare i New York Rangers och Los Angeles Kings och Tre Kronor och deltog i första Canada Cup 1976.
År 1968 diskuterades det om Grums Skidklubb skulle öppna en alpin sektion. Detta med anledning av att man avverkade skogen vid Ålviken för en slalombacke och Grums Skidklubb redan hade en sportstuga vid Ålviken. Resultatet blev att Grums Slalomklubb bildades och tog över den alpina verksamheten istället.
1971 och 1972 blev två omvälvande år för Grums Skidklubb. Lagom till vintersäsongen 1971 stod elljusspåret klart att användas och 1972 fick man första skotern, en gåva från Lions. Detta gav helt nya förutsättningar för att bedriva verksamheten med skidor. Medlemsantalet växte från ca 100 medlemmar 1970 till 270 medlemmar som mest 1982/83. Snörika vintrar under 1970- och 1980-talet gjorde att många ungdomar sökte sig till skidsporten och var med och tävlade i och utanför länet.
Under 1979 påbörjades diskussioner om byggande av raststuga med omklädnings- och duschmöjligheter i anslutning till elljusspåret. Ett förslag var att bygga in underdelen av vattentornet med väggar. Praktiskt tyckte man. Nära till el och vatten vilket ingen kunde säga emot. Eftersom Skidklubben och OK Älgen inte var så imponerade av lösning fick de båda klubbarna ingå i en kommitté för att tillsammans med kommunala företrädare hitta en annan bra lösning. Av det blev det inget men OK Älgen byggde egen stuga som invigdes 1990 och som varit till stor glädje även för Grums Skidklubb.
Vintrarna 1990 till 1996 var nästan alla snöfattiga. Grums Skidklubb tappade i stort sett alla aktiva ungdomar som hittat andra intressen och nya ungdomar var svåra att locka till sig eftersom det ju knappt fanns någon snö. Den idrottsliga verksamheten gick brant nedåt och det räckte inte med att arrangera Barnens Vasalopp för att få igång den idrottsliga verksamheten igen. Seniora medlemmar som gillade att åka skidor deltog i olika Vasalopp men intresset från ungdomen att åka längdskidor avtog helt.
Den verksamhet Grums Skidklubb haft de senaste åren har varit att underhålla banor för skidspår samt att vintertid köra upp skidspår för allmänheten. Med den historia och tradition som funnits med Grums Skidklubb känner nog alla en stor sorg att behöva likvidera denna klubb. En idrottsklubb utan idrottslig verksamhet kan inte överleva. Däremot finns det fina möjligheter att inom OK Älgen arbeta med ungdomar som kan ägna sig åt både orientering och skidåkning. Maskiner och annan utrustning samt ekonomiska medel förs nu över till OK Älgen i mening att användas inom skidsporten.
De skidlöpare från Grums Skidklubb som rönt störst idrottslig framgång har på den manliga sidan varit Henning Sonesson, Sigvard Rask och Ove Nilsson. På damsidan är det Sonja Eide och Diana Olsson som verkar ha varit mest framgångsrika. Även om de nämnda kanske är klubbens bästa skidåkare så finns det personer som är de mesta skidåkarna. Sven Johansson är den skidlöpare som åkt flest Vasalopp i Skidklubbens historia. År 2009 åkte Sven sitt 25:e Vasalopp. Med träningsåk inför Vasaloppen inkluderat kan man räkna med han stakat sig gott och väl runt halva jordklotet under dessa år. Första gången Sven åkte Vasaloppet var det i jeans och Helly-Hansen tröja. Så var det på 1980-talet om man var motionär i Vasaloppet. Numer går det inte att skilja på motionärer och elitåkare, i alla fall inte på klädseln.
Under genomgången av Grums Skidklubbs handlingar är det många personer som man stött på som lagt ned mycket arbete för klubben. Erik Axelsson hette en kille som deltog som 7-åring i sitt första skidlopp 1931. Erik är en person som jag i samband med denna dokumentation kunnat följa som aktiv i skidtävlingar i längd och i backe sedan 1931 samt i hans styrelsearbete inom Grums Skidklubb. Han fick sitt första styrelseuppdrag som vice ordförande 1947 och var med i skidklubbens styrelse oavbrutet till år 1996. Erik var en del av Grums Skidklubb i 65 år varav nästan 50 år i styrelsen. Erik var en skicklig administratör och det är mycket tack vare honom som Grums Skidklubbs historia har kunnat dokumenteras. Mycket material och tidningsurklipp har sparats och utan detta hade klubbens historia varit okänd för dagens generation. Det är eldsjälar som Erik som gör att idrottsklubbar kan leva och överleva. För Grums Skidklubb gällde detta i 102 år !
Ruhne Magnusson